Nu

Annandag. Tö och nysnö. Städer barnens råddiga rum, hjälpligt, i väntan påmakens tjocka släkt som är på intågande. Barnen själva leker karusell med smådjuren på en uppochnedvänd snurrstol. Mannen köper ny kyckling istället för den förra som glömdes ovanpå frysen i natt.
Ingen dum dag, på det hela taget.

Prisvärt?

Om man önskar barnen ett Wii och inser att man måste komplettera med ytterligare en remote + nunchuck (vad i hela världen ÄR egentligen en nunchuck?) så kostar det 500:-, cirka. Det tycker jag är dyrt. Om ens mamma backar på ens bil och knycklar till nummerplåten så att man måste beställa en ny så kostar det 60:-. Det tycker jag är billigt.
Egentligen borde jag vara nöjd, eftersom jag kan tycka att vore rimligt att betala ca 2-300:- för vardera remoten och skylten och det är ju faktiskt vad det blir till slut...

Just nu är huvudet fullt. Fullt av julen, av barnen och lucia och små tomtar överallt. Av jobbet och manssamhället och 3D-program. Av nya och gamla vänner. Av husköp och husförsäljning. Och när jag försöker tänka på att blogga blir jag så trött, så trött. Men rätt vad det är en dag så smäller det till...

Åldrar

"Man känner sig gammal när man går på stan och möter någon som visar sig inte vara sig själv utan sina barn", var det någon som sa. Vi har nyss fått hem fotokatalogen, där de samlat alla skolorna i vår lilla kommun, och när jag bläddrar i den slås jag av en liknade insikt... Jag är uppvuxen här och katalogen kryllar av ungar som jag tror att jag känner, innan jag inser att det är deras barn som är på bild. Bara mattanterna är desamma, och de ser helt ärligt betydligt yngre ut nu än de gjorde på åttiotalet. Det är nog något med frisyrerna...

Split personality?

De två döttrarna är 8 (stora) och 5 (lilla) år. Lilla har en väl utvecklad fantasi, kan tex äta helt prydligt samtidigt som hon låtsas att hon äter som en hund (Stora har visserligen också gott om fantasi, men hon måste äta direkt från tallriken utan att använda händerna för att få fram den rätta illusionen). Häromdagen blev jag dock snudd på orolig när lilla, mitt under en cykeltur, deklarerade att "jag är en liten kattunge som sitter i min cykelkorg".

Husvånda

Ja, det var ju det där med det stora, gamla huset på landet... Någonstans känner jag att det är en del av min identitet, har alltid bott i gamla hus (det yngsta var ett barnrikehus från typ 1940-talet i Sandarna) och gillat det. Att köpa den största julgranen, att ha profilerade foder, att ha tofflor för att det blåser om tårna. Men nu är det där gamla huset till salu och ett nytt hus är kontrakterat och blir vårt om någon vill köpa det här.
Det nya är en riktig vi-i-villa-villa från sjuttiotalet (1970, that is), visserligen med en twist, men ändå. En Riktig Villa. Med grannar. Och Dubbelgarage.
Men, och detta är väl det viktiga, den ligger där jag vill bo. Nära havet, nära vännerna. Och med en massa charm mitt i sjuttiotalet och så är det alldeles helt (hoppas vi) och har precis de rum som vi behöver, där vi vill ha dem. Så jag är full av förväntan, men allra mest nervös... för att ingen ska vilja köpa, eller för att någon ska vilja köpa, för alla pengar som ska till... Hu. Tar och tittar på Kenneth Branagh istället.

jag har inte gett upp, men...

...nu när semestern är slut har liksom treradingarna slutat komma. Jag när en viss förhoppning om att de ska dyka upp igen, men under tiden har jag känt lust till att skriva i en annan form. Så jag provar, så får vi se hur länge det håller...