Låg

Jag inser att detta på ett sätt är att betrakta som ett I-landsproblem. Jag är oändligt tacksam över att jag har mat fördagen, tak över huvudet, friska barn och en man som jag älskar. Friska föräldrar, ved i brasan, bor varken på Haiti eller i ett krigshärjat land. Och dessutom är jag antagligligen gravt bortskämd som anser att det ska vara roligt att gå till arbetet. Framförallt anser jag inte att man ska ha ont i magen dygnet runt för att man oroar sig över jobbet. Inser att det är mångas vardag, men jag är faktiskt inte van vid det. Jag brukar vara glad, trivas med kollegor, kunder och andra som jag jobbar med, men nu sitter jag klämd i en liten mardröm och har svårt att tänka på något annat än missförstånd, ofärdiga handlingar och misstag som jag eller någon annan begått. Att det handlar om pengar och inte om liv (som hos den stackars konstruktören som räknat fel och dessutom glömt märka ritningen förhandskopia) är en tröst, men just nu hjälper ingenting. Jag tycker SYND om mig själv och söker flyktvägar som jag inte finner... Och så är det ju den där jädra pliktkänslan som gör att jag låter min man vara hemma med min febriga dotter för att inte krångla till uppgjorda möte, fast jag hjärtans gärna skulle vilja dra täcket över huvudet och ligga och gosa med henne hela dagen istället.
Fy katten.